Det Kejserliga Ryska Husets Överhuvud, Hennes Kejserliga Höghet Storfurstinnan Maria, Storfurstinna av Ryssland, låter i anledning av 100-års minnet av Första Världskrigets utbrott, deklarera följande:
Mina kära landsmän,
Ett sekel har passerat sedan den dagen då världen kastades i det allra första globala kriget, som släckte över 22 miljoner människors liv och orsakat fruktansvärt lidande och förstörelse. Kriget ändade fyra europeiska imperier och etablerade ett nytt system av internationella relationer.
Även om Tyskland, Österrike-Ungern och det Osmanska riket föll till följd av deras nederlag i ett krig som de började, var det ryska imperiet öde än bittrare och outgrundligt.
Vår regering gjorde allt i dess makt att förhindra den upptrappningen, som orsakas av det skurkaktiga mordet i Sarajevo, av Arvtagaren till den Österrikisk-Ungerska tronen, Ärkehertig Franz Ferdinand. Tyvärr, var alla ansträngningar var förgäves. Österrike-Ungern förklarade krig mot Serbien och drog samman en stor krigshär på gränsen till Ryssland. För att garantera Nationens säkerhet utfärdade den Helige Kejserlige Passionsbäraren, Tsar Nikolaus II, order om allmän mobilisering av Rysslands väpnade styrkor. Tyskland nyttjade denna mobilisering såsom ursäkt för att förklara Ryssland krig den 19 juli / 1 augusti, 1914.
Rysslands tappra Kejserliga Armé och Flottan, och hela Nationen, steg trädde i försvar för sitt Fädernesland.. Ryssland höll sina fördragsenliga skyldigheter gentemot sina allierade i ententen och vägrade att överge de Nationer och de Folk som förlitade sig på Rysslands skydd. Svårigheterna och nederlagen i krigets första skeenden var till stor utsträckning övervunna, särskilt efter augusti 1915, då Kejsaren personligen övertog befälet över Armén. Frontens främre linjer gick långt från huvudstaden och från viktiga befolkningscentra i imperiet. Bakom våra linjer, fanns stora svårigheter, orsakade av krigstida förhållanden, men på det hela var ändock förhållandena på en dräglig nivå. I början av 1917, vände kriget till förmån för ententen; och Ryssland, som på mångfaldiga sätt bidragit till trippelalliansens besegrande, förberedde sig för att skörda frukterna av sina krigstida uppoffringar.
Det var i det ögonblicket som vårt land behandlades ett dråpslag inifrån. Genom att utnyttja Kejsarens frånvaro från huvudstaden, orsakad av hans orubbliga vilja att stå längst fram, hetsade oppositionen till upplopp i huvudstaden, genom mord på officerare och poliser eskalerade det hänsynslösa våldet. En allians av brottsliga grupper, bestående av egennyttiga politiker och officerare som hade brutit sin ed, statte igång ett ett händelseförlopp som ledde till nationell tragedi revolution. Mitt i detta främmande krig isolerades Kejsaren-Guds Smorde, Statschefen och Överste Krigsherren och tvangs under stora påtryckningar från sina befälhavare vid fronten att abdikera och nedstiga från tronen. Ledarna för revolutionen övertygade Kejsarens broder, Storfurst Michael Alexandrovich, att uppskjuta accepterandet av tronen tills dess en konstituerande församling hade sammankallats för att besluta om formerna för det framtida ryska regeringen. Och så bröts banden till den urgamla Ryska Staten.
Naturligtvis hade det förrevolutionära Ryssland allvarliga sociala och politiska problem, och folket hade legitima skäl att klaga. Dock, försöket att lösa dessa problem genom att störta den legitima regeringen, särskilt i krigstid, kan icke ses som annat än ren galenskap.
Händelseutvecklingen urartade som den gör i alla revolutioner. Nationen, som har berövats sina historiska symboler, störtades i kaos, som endast tjänade till att stärka bara tjänat till att stärka de extrema terroristpartierna. Radikalisering av politiken ledde till att regeringen bestående av moderata och liberala revolutionärer avsattes och till maktövertagande mycket mer extremistiska partier, som öppet sökte sitt Fäderneslands nederlag i kriget och vars slagord krävde omvandlingen av kriget från en strid mot utländska fiender till ett inbördeskrig-det mest fasansfulla, fruktlöst och destruktivt slaget av krig.
Revolutionen störtade vårt land i blodigt kaos och tillintetgjorde alla våra militära segrar och gjorde alla våra många uppoffringar meningslösa.
Olyckligtvis firade de härskande kretsarna i de länder som ingår i ententen hösten deras allierades, det ryska imperiets, fall nästan lika mycket som de firade nederlaget för trippelalliansen. Första världskrigets segrade trodde att, efter att ha befriats från sina fördragsenliga skyldigheter till Ryssland och från skyldigheten att ta hänsyn till Rysslands historiska geopolitiska intressen, skulle de bli de obestridda härskarna i världen. Senare händelser visade på den fullkomliga galenskapen och kortsyntheten i denna principlösa och förrädiska politik.
Det system som skapades av fredskonferensen i Paris 1919, som hölls utan deltagande av Ryssland, var från början skakig och instabil. I stället för att återupprätta en internationell maktbalansen, gav det upphov till ny och djup fiendskap och inneslöt i sig själv fröet till den ännu blodigare Andra Världskriget, samt en mångfald andra internationella kriser, av vilka många fortsatt till våra dagar.
Under tiden, skapade i Ryssland en totalitär och ateistisk regim, som var öppet fientlig till de andliga värderingar och ideal som hade tagit form under loppet av många århundraden. Minnet av det som före revolutionen ansågs ärorika och heroiska, förstördes och raderades medvetet. Första världskriget, som det hade kommit att kallas vid det andra stora fosterländska kriget, vars syfte var att rädda civilisationen deklarerades nu deklarerat såsom ett "meningslöst imperialistiskt krig." Under långliga tider skymfades och ignorerades de heroiska bedrifter Rysslands soldater och officerare uträttade under åren 1914-1917. Soldattjänst under åren av första världskriget var icke något som rönte respekt och tacksamhet, utan utgjorde istället källan till misstänksamhet. Nästan alla gravar och minnesmärken över de fallna gick ett sorgligt öde tillmötes då de:barbariskt skändades.
Ryska veteraner från första världskriget, som tvangs i exil efter revolutionen mötte också många orättvisor. De behandlas ofta icke som lidande bröder-i-vapen i de länder där de hittade en fristad, utan såsom ovälkomna främlingar. Få ville minnas det höga priset den ryska armén betalat i blod för att rädda dagen vid Marne, Verdun, på den rumänska fronten, och så vidare.
Dock lojalitet, heder, och offer-dessa är odödliga.
Och nu har tiden kommit då händelserna i Ryssland under första världskriget håller på att skärskådas utifrån ett opartiskt perspektiv, då hjältedåd möter uppskattning, och när försvararna av Fäderneslandet äntligen ges rättmätig ära och erkännande.
Dagens ryska ledare uppmärksammar våra förfäders bedrifter. Befälhavarna för Rysslands väpnade styrkor, prästerskapet och ledande personer inom vetenskap, kultur och ekonomi understödjer olika anstalter som syftar till minne av Första Världskriget. Och viktigast av allt viljan att återvända till det "glömda kriget" och dess historia har åstadkommit en resonans i hjärtat på miljoner av våra landsmän. Det är viktigt att detta icke bleknar bort efter minneshögtidernas slut utan fortsätter för evigt.
Vi kommer, under de kommande åren fram till 2018, att högtidlighålla 100-årsdagen av berömda strider i Första Världskriget. Vi firar icke i sig eftersom vi berövades vår del i segern, snarae reflekterar vi över årsdagen, analyser allt som skedde då, och det som hände efteråt under loppet av ett sekel.
Alla årsdagar, även de som firar minnet mycket lyckligare händelser, ges till oss i första hand så att vi kan ägna vår uppmärksamhet åt den historiska händelsen och dra lärdom av densamma.
I diskussionerna om vad som skedde för 100 år sedan, kommer vi säkert få höra många olika åsikter. Alla synpunkter må få uttryckas, så länge de stöds av vederhäftiga vitsord. Dock finns vissa slutsatser som, vi skulle önsla, kunde delas av alla, oavsett skillnader i politisk övertygelse.
Ryssland måste alltid vara stark och resolut stärka sin krigsmakt. Men även när vi vidmakthåller en god förmåga hos det militära försvaret, måste vi beakta att den största makten över en nation icdke ligger i antalet eller förmågan hos dess vapen, trots vikten av båda, utan i enheten hos folket och beslutsamhet i deras ande. Mirakulös militär teknik eller skickliga politiska och militära ledare kan icke rädda en nation om medborgarna har förlorat de ideal och den känsla av gemenskap, som de ärvt från tidigare generationer. Samtidigt kan vare sig fiender eller svekfulla "vänner" skada oss om vi i våra hjärtan bevarar en orubblig tro på Gud, patriotism och hängivenhet till våra traditionella värderingar.
Högtidlighållandet av minnet av Rysslands tappra krigare och beundra deras hjältemod hindrar oss icke från att samtidigt att alla krig som onda. Krigarens bedrifter må vara stora, men Fredsmäklarens är ännu större. Ack, fred och säkerhet är extremt ömtåliga saker. Tragedin som pågår framför våra ögon i dag i många länder-länder som tills helt nyligen var relativt välmående-visar hur lätt det är att förstöra och förskingra det som byggdes och samlades med stor ansträngning. Vi får aldrig glömma att det Första Världskriget växte fram ur en lokal konflikt, att Andra Världskriget blev oundvikligt under förhållanden där den politiska eliten cyniskt fastställt öden för nationer och där hyckleriet blundade för brott som var kopplade till främlingsfientlighet och underblåste lågor av internationella fiendskap.
Internationell stabilitet är icke möjligt utan ständig och full delaktighet från Ryssland för att upprätthålla densamma. Alla stormakter har sina egna intressen, och de konfronteras ofta varvid allvarliga konflikter om dessa intressen uppstår. Detta är predestinerat och oundvikligt. Dock har stormakterna givits ett särskilt ansvar för mänsklighetens öde - ett ansvar som kräver ömsesidig respekt och en vilja att lösa konflikterna genom förhandlingar och kompromisser, icke med våld. Varje försök att beröva Ryssland sin rätt och förmåga att vara en en like till andra ledande nationer i världen är skadligt och fruktlöst. Historien om Första Världskriget visar tydligt att även om sådana försök lyckas för en tid, lider över tiden till fördärvet för fler länder än vårt land. Svagheten i Ryssland är en katastrof, icke endast för dess medborgare, utan vid slutet av dagen, ett hot mot välfärden i hela världen.
100-årsdagen av Första Världskriget påminner hela mänskligheten om farorna med en dubbelmoral i internationell politik, om farorna med obetänksamt sabelskrammel, i strävan efter absolut dominans, och att se det egna och andra folk enbart som objekt för omänskliga sociala experiment.
Gud give att årsdagen för högtidlighållandet av årsdagen av Första Världskriget, i Ryssland och i alla suveräna stater som har uppstått ur forna Ryska Imperiet, blir ett tillfälle icke för storslagna fester utan för böner om vila för själarna som offrades i denna blodiga konflikt och om internationellt samarbete, så att det aldrig mer kommer att krävas offer för krig.
Inlägg
